Jag var jätteförtjust i Gary Glitters musik när jag var liten. Idag blandas sentimentala barndomsminnen med illamående, när jag råkar höra någon av hans låtar, med tanke på vad han gjort vid sidan om musiken. Emellanåt får jag dessutom ett styng av obehag när jag använder mig av typsnittet Gill Sans eftersom skaparen av fonten inte var den mysigaste av människor.
Image may be NSFW.
Clik here to view.
Konst och litteratur vimlar av dårar som jag egentligen egentligen inte känner mig helt bekväm med att skänka kredibilitet åt. SCUM-manifestet är inte minst ett sådant. Människan som skrev det sköt ju ihjäl en annan människa. Men inget av det nämnda är saker som jag med gott samvete kan förbjuda finnas. Sånt här finns på gott och ont.
“Hur hade folk reagerat om nån hade gjort en film där män skjuter en kvinna i huvudet och dansar och firar?” är en fråga som dykt upp i olika versioner i debatten kring SCUM-manifestet, till exempel. Nästan så jag önskar att frågan var så hypotetisk som den är menad — för det finns dylik skit i olika format, riktat åt alla möjliga håll och kanter. Ibland har jag reagerat när jag sett sånt, oftast har jag mest bara låtit det passera, man måste välja sina strider eller nåt.
Men lattjo nog har jag inte möjlighet att bli upprörd när det gäller SCUM-manifestet — såvida jag inte vill välja sida med folk som lägger ut skottpengar på teaterarbetare. Cirkeln sluts och frågan ovanför upphör vara hypotetisk en gång för alla.
Det är det våldsförhärligande tonfallet som jag i grunden har problem med personligen, om det så handlar om SCUM-manifest eller skottpengar. Helst ska jag välja vem eller vilkas våld det är som är berättigat, vad det verkar, de flesta har fantastiskt rättfärdig motivation till varför just deras hatiska sinnelag är okej.
SCUM-manifestet är antagligen lika viktig text och kultur att sätta sig in i som all annan konst, inte minst rondellhundar och fejkad psykakutintagning vi som samhälle försvarat existensen för, om än ofta motvilligt. Jag har lärt mig att man måste ta det onda med det goda.
För att folk ska kunna skapa fritt, så behöver vi stå ut med att det dyker upp saker som vi inte håller med om eller får oss att må illa. Kanske är rentav skottpengarna ett konstnärligt utspel för att peka på hur dumt det är med en hotfull attityd och sälja våld som lösning av problem? Yttrandefrihet har ju dessutom aldrig handlat om att skydda rätt åsikter, utan rätten att få ha dem, hur dum i huvudet man än är.
Om nu nån känner sig bekväm med att lyssna på Gary Glitter eller använda sig av Gill Sans när de skriver saker, så är det upp till dem. Det är bra att vi kan ta informerade beslut och jag tänker inte sätta mig till doms över de som inte känner samma som jag.
Men det för med sig ytterligare en tanke. Frågan kokar nånstans ner på hur mycket överseende vi som samhälle gemensamt ska ha, kanske framför allt frågan; när riskerar vi gå över gränser och blir apologeter? Inte sällan patchas detta genom att vara tillrättaläggande, lite vid sidan om, för att balansera upp saker. Ett fenomen som inte minst kritiseras obönhörligt som fegt, överdrivet försiktigt eller otillbörligt påverkande av någons fria ord.
Nåja, kampen för vad vi måste leva med — eller inte — går väl vidare. Vår svart-vita attitydvärld suger som fan mellan varven. Samtidigt som det är lite tragisk humor att vi ständigt utsätter oss själva för det, när vi nånstans i hjärtat antagligen vet att vi i praktiken inte klarar av den sortens benhårda konsekvens våra argument efterlyser.
